Charlie och oss andra

Fra en svensk debatt:

 

HYCKLERIET KRING RUDOLF STEINER

 

De onda; Inte nödvändigtvis de andra.

Jag är verkligen inte säker på att alla ni som påstår er vara Charlie verkligen är Charlie. Vänstern i Sverige är nog ogärna Charlie: Tabun i den offentliga diskursen är tydliga.

Att försvara sin tro är ett allmänt fenomen. Behovet av att tro är minsann ungefär konstant. Behovet av något att tro på, en mening, är ett djupt behov hos alla; det är bara föremålen som växlar.

Apropå: Antroposofin och ´meningen´ som skydd mot det omedvätna och som legitimering, och den antroposofiska gruppens dubbeltgängare och skugga.

Några vet till exempel att yttrandefrihetens största anhängare inte är antroposofer och waldorfanställda; en grupp präglad av social konformism och emellanåt av anspråksfullhet och besserwissertendenser. Den antroposofiska litteraturen studeras och lämnas vidare närapå som heliga ord  (fast dom alltid säger att det inte är tillfället)  med den auktoritet den får av att gemenskapen vördnadsfullt ställer sig bakom den ene mannen Rudolf Steiner. Den rådande ordningen ges en ideologisk och religiös motivering: Meningssystemet är både förklarande och normerande. Varje enskild ´sanningselement´ i antroposofin får sitt unika sanningsvärde just ifrån det förhärskande antroposofiska paradigmet; d.v.s. kollektivet och den enskilde hamnar kritiklöst i en "self-confirming bias".

Antroposoferna sitter så självbelåtna och pretentiöst och parerar så lätt varje argument som inte begrundas i den antroposofiska världsåskådningen som ju faktiskt representerar ´den egentliga sanningen´. Det är faktiskt för alla andra bara en fråga om att studera antroposofin tillräckligt. Gör du det uppriktig, så kommer också du att se att antroposofin är sanningen per se. Bedömare och kritiker anses därför som antagonistiska eller insiktslösa och dumma tills man slutligen ser sanningen om verkligheten. Det hela är följaktligen därför  bara en fråga om kunskap, insikt och en tidsfråga. Ett förhållningssätt som leder till en osund kombination av omedvetet elitism och sårbarhet. En sårbarhet som inte sällan leder till starka själsliga reaktioner, nedlåtenhet, aggression och stridslystet beteende när man som antroposof och waldorflärare möter kritik. Vilket inte just är god reklam för antroposofin och deras verksamheter: Det man gör talar som bekant högre än det man annars säger. En bättre metod att annullera vad man annars hävdar qua antroposof finns väl knappast? "Antroposofi är praktiserad visdom" säger antroposoferna. Men deras reaktioner och beteende under kritik vittnar inte precis om förvärvad visdom, kan man tryggt säga.

Dels underskattas människans förmåga till rationell kunskap om världen, dels överskattas på ett irrationellt sätt hennes kompetens att genomtränga världens och sin egen gåta.

I praktiken uppträder antroposoferna i själva verket alltså som en sekt. Och inte vill antroposoferna erkänna det; de identifierar sig med alla goda mönsterbilder och idealen och ser inte (vill inte se) splittringen mellan just idealen och verkligheten. Det märks dock inte med en gång. Och inte kan man säga det i den egna och sociala utvecklingens goda namn. Man rör inte idyllen: De är nämligen inte känd för att tåla kritik, motstånd och karikatyrer. Psykologiska rationaliseringstekniker inträffar kollektivt.

De borde fråga sig själva: Kan vi egentligen kännas vid egna svagheter och även se det svarta i livet hos oss själva, eller tycker vi fortfarande det är mer lämplig att det är dom andra utanför gruppen som bara är onda, dumma, insiktslösa och kunskapslösa? Har vi antroposofer och waldoranstälda egentligen förstått verkligheten på ett sådant vis att vi faktiskt har rätt att upphäva etiska normer när vi skall förhålla oss till kritik och kritiserande människor?

Emotionella kränkningar, psykisk misshandel, härskarteknikker med ryktesspridning på arbetsplatsen och privat på nätet, etc, samt påförande av skam och skuld är nog tyvärr inte ett helt okänd fenomen hos antroposofer och waldorfanställda. Såväl som försök att påverka, kontrollera eller dominera gruppen på den ena sidan, och stämning och opinion på den annan:

"Skuggan" har också destruktiva sidor. Den är destruktiv i betydelsen att skuggan består av allt det den medvetna personen eller kollektivet inte vill acceptera hos sig själv. Skuggan och dubbeltgängaren finns nog inte bara i antroposofiska böcker och på tryggt avstånd utanför egen grupp, men märkligt nog (?)  "inuti" alla dom deltagande. Var för sig och kollektivt som grupp. Som hos alla andra i övrigt. Antroposoferna och waldorfskolorna är faktisk betydligt utsatta för stark fragmentering och tribalisering.


Charlie är visst god att ha bara han inte kommer på besök.



.

 

.

 

.




Ingen kommentarer

Skriv en ny kommentar

hits